FRED OCH KÄRLEK

Okej, såhär. Jag har jag haft världens bästa vecka i Nice. VÄRLDENS bästa med versaler. Åh. Haft alla bra känslor som finns i hela världen på en och samma gång; full/hög/extremt lycklig/förälskad. För ja, tydligen finns den där sommarförälskelsen som alla pratar om men som jag aldrig varit med om förrän nu. Allt avslutades klockan sju på en strand i Monaco, vi såg soluppgången tillsammans med de bästa människorna jag någonsin träffat och det gjorde så ont i hjärtat att säga hejdå. Men det var också ett "vi ses snart igen". Så nu är jag lite ledsen i Sverige men samtidigt så himla himla glad!!! För de bästa stunderna är nog de som tar slut alldeles för fort, annars hade de inte varit lika bra. Och vem vet, snart kanske fyra britter kommer och flyttar in i min väns lägenhet i Stockholm ett tag, och då har jag något helt underbart att se fram emot! <3

Har nog aldrig varit med om så intensiva dagar, någonsin, som denna senaste veckan. Har jobbat, festat varje dag, varit ute mitt i natten och hängt upp en gitarr i en lyktstolpe, vart på spelning, vaknat tidigt och druckit champagne det första jag gjort. Min röst finns inte längre, kan inte ens svara i telefon då jag inte får fram ett ljud.
Och just det. Studenten har tagits också. 
Som att vinna högsta vinsten på en trisslott och bli överkörd av en bil på en och samma dag, som min kära handledare uttryckte det. Har aldrig hört en bättre beskrivning, för exakt så kändes det. Jag har hatat min klass, men jag just nu kan jag säga att jag aldrig älskat dem mer. Men nu har min klass som en klass upphört att existera, och just det känns plötsligt jobbigt.

Åh. Vaknar klockan 12 med ben nedklottrade av läppstift, ett jävla illamående, ett hår som stinker alkohol och rök och en icke existerande röst.

Vad hände egentligen igår? Jag genomförde iallafall mitt livs första sådana här, (med lite mindre folk då) och det var kul:

Det är jävligt självdestruktivt att träffa samma kille om och om och om och om och om igen, när man vet att man om en månad flyttar sex timmar ifrån den här killen och att det därför aldrig kommer kunna bli samma sak igen

Fransmän som spelar The Smiths-låtar på gitarr och kollar en djupt i ögonen får mig att smälta. Det har varit en mycket fin helg 

I förrgår: fest
Imorgon: fest
Lördag: fest
Onsdag: Fest (med stort F, min studentskiva!!!!)

1. Fuck you ni får inte ha kul utan mig! Vi kan ha fett kul fram tills juni men sen när jag flyttar måste ni ha fett tråkigt, förutom de gånger då jag kommer och hälsar på! Okej? Okej bra.
2. Man kan ju inte se fram emot att ligga och spy på en toalett? Eller?

Upp och ner upp och ner och upp och ner, en jävla bergochdalbana. 
Ibland är jag bäst i världen, helt oövervinnerlig. Mår sjukt bra och tänker att nu jävlar är allt så bra som det kan bli och det kommer alltid vara såhär bra, hela livet.
Ibland önskar jag bara att jag satt inspärrad i ett rum inlindad i wellpapp, så jag aldrig ska få ont i hjärtat igen.

Det värsta är att jag gång på gång på gång glömmer att den känslan tar slut. Den tar alltid slut. Men likväl är det en förjävlig jävla känsla.

- kofta 30 kr

Ut med gammalt och in med nytt.
Idag känns allt så himla rätt, för första gången på länge. Klädbytardag och jag kom hem med ett antal nya plagg, helt euforisk. Och det slog mig att funkar det med kläder borde det väl funka med det mesta? Saker slits, kläder sluts, relationer slits och man tröttnar, och då är det bästa nog att ersätta det med något annat, något bättre. Och framför allt - något nytt.

jag saknar dig. jag saknar att kunna ringa dig när som helst jag saknar att bo hos dig flera dagar i rad jag saknar att kolla på film med dig jag saknar att somna bredvid dig jag saknar att vaknar bredvid dig jag saknar att äta frukost med dig jag saknar att hitta på saker med dig jag saknar att du saknar mig. 

Största jävla misstaget man kan göra: stoppa in sitt simkort i en gammal mobil. Läsa igenom gamla sms, kolla igenom gamla bilder.

Det är något jag verkligen vill förmedla med den här texten men jag vet inte vad för min sinnesstämning nu är närmast odefinerbar. Okej, här kommer några konkreta saker:
- Ovisshet är den jobbigaste känslan i världen. 
- Att tacka nej till fest ikväll var nog den här dagens bästa beslut, jag trivs här framför datorn i min ensamhet. På riktigt. Jag älskar att vara med mig själv. 
- Att ha sex med sitt ex känns helt fel men samtidigt helt rätt för den förbjudna frukten är alltid mycket mer lockande och allt blir mycket mer passionerat. 
- Sång

Den här dagen var sämst på alla sätt och vis. Det är tjugo grader kallt (minst), jag är nydumpad, bussen är hundra minuter försenad, blir galen på min klass och mitt barnvaktsbarn bråkar. Minnen från hur underbart bra det var för ett år sedan. Och det värsta. Hjärtan. Över. Fucking. Allt. Sen träffar jag världens bästa och mest förstående vänner, äter carbonara och pratar om det mesta. Allt känns plötsligt så mycket finare och nu är jag glaaad <3

(when asked whether he knew what his songs were about)
"Yeah, some of them are about ten minutes long, others five or six."

Att gå från kärlekspar till kompispar bara sådär är nog en omöjlighet. Om ungefär en halvtimme eller så ska jag andas in hans doft när han ligger här bredvid mig men samtidigt försöka glömma den.

Jag vet inte vad jag ska säga. 
I ena sekunden kan jag säga att jag mår bra, ja bättre än vad jag gjort på flera månader faktiskt, för att i andra sekunden bryta ihop för minsta lilla småsak.
Det värsta kommer vara att inte veta vad han gör. Vem han är med. Om han tänker på mig.
Att plötsligt inte veta vad man ska göra med sin tid.