FRED OCH KÄRLEK

Jag tog studenten. Och jag grät. Grät och grät och grät och kramades av glädje och lite sorg. Åkte flak med ett inflammerat öga som blev rött och omöjligt att titta i. Hade mottagning, drack massa vin, sjöng Justin Bieber på karaokemaskinen och drog på slutskiva med en piratlapp för att dölja det sjuka ögat. Blev för full, bekantade mig med toalettgolvet och sov lite på donken innan jag betalade kvällens andra taxiresa hem. We had fun.

Har nog aldrig varit med om så intensiva dagar, någonsin, som denna senaste veckan. Har jobbat, festat varje dag, varit ute mitt i natten och hängt upp en gitarr i en lyktstolpe, vart på spelning, vaknat tidigt och druckit champagne det första jag gjort. Min röst finns inte längre, kan inte ens svara i telefon då jag inte får fram ett ljud.
Och just det. Studenten har tagits också. 
Som att vinna högsta vinsten på en trisslott och bli överkörd av en bil på en och samma dag, som min kära handledare uttryckte det. Har aldrig hört en bättre beskrivning, för exakt så kändes det. Jag har hatat min klass, men jag just nu kan jag säga att jag aldrig älskat dem mer. Men nu har min klass som en klass upphört att existera, och just det känns plötsligt jobbigt.

Åh. Vaknar klockan 12 med ben nedklottrade av läppstift, ett jävla illamående, ett hår som stinker alkohol och rök och en icke existerande röst.

Vad hände egentligen igår? Jag genomförde iallafall mitt livs första sådana här, (med lite mindre folk då) och det var kul:

Jag har haft ett sådant oflyt. Min mobil har gått sönder, min kamera har gått sönder, jag har fått ögoninflammation samt åkt på en förkylning och jag har fått äckelfinnar på kinden som syns igenom sminket. Och jag har haft flera dåliga fyllor med illamående. Men ikväll var bra, även fast jag drack mycket mådde jag toppen och kunde dansa mestadels av kvällen även fast fötterna brann av smärta. Det var en riktigt, riktigt bra kväll och en bra avslutning med lärarna. Jag börjar nästan tycka att det är synd att vi tar studenten så snart, vi har ju så kul. Man kan liksom räkna ner timmarna nu så det är verkligen snart.

 

Alltså...vad gör man?

Det är jävligt självdestruktivt att träffa samma kille om och om och om och om och om igen, när man vet att man om en månad flyttar sex timmar ifrån den här killen och att det därför aldrig kommer kunna bli samma sak igen

Det kan ha varit ungefär ett år sen jag höjde volymen, satte på min mina hörlurar, isolerade mig, blundade och lyssnade på 156. Varför? Det här är ju bland topp 5 på saker jag älskar.

 

Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på Cunninlynguists. Taggar lite inför Peace and Love och fokuserar på att bara lyssna och försvinner lite. Om nio dagar tar jag studenten. Det är det sjukaste jag vet just nu. Det slår allt sjukt som pågår i världen just nu. Jag har sett fram emot det så himla länge, och nu är det bara där, mitt framför mig. Herregud. Min mage fylls av fjärilar och jag är mer nervös än glad. Jag ska nu ta tag i mitt liv, leva, jobba, försörja mig själv och även mogna. Jag vill inte mogna? Jag är ju så liten fortfarande. Jag oroar mig för den kommande hösten, för sommaren kommer flyga förbi och det är då jag kommer kunna vara liten och omogen. Men sen då. När hösten börjar och man kommer in i helt nya rutiner, och börjar leva som en vuxen person? Jag vet inte.

 

Även fast jag älskar mina vänner så jag blir tårögd och alldeles varm inombords, kan de vara jobbiga. Typ som nu när man ska sälja skivbiljetter. Okej, jag har världens tråkigaste klass och att det kostar 120 pix, men är det inte värt det? Vad bra vänner vi är. Eh.

Fransmän som spelar The Smiths-låtar på gitarr och kollar en djupt i ögonen får mig att smälta. Det har varit en mycket fin helg 

 

 

Man vet att man är borta när man får max fem notifications på Facebook per dag och man inte har befriendat någon ny på evigheter. Man vet att man är borta när man blir kramad hårt och möts av frasen "Gud vad det var längesen" varje gång man stöter på vänner i matkön. Man vet att man är borta när alla de senaste inkomna smsen antingen är från en familjemedlem eller en klasskamrat som frågar om något skolrelaterat. Man vet att man är borta när man börja kedjeröka med enbart sig själv som sällskap bara för att. Det måste vara ungefär såhär det känns när man har blivit dumpad efter ett toffelförhållande. Uttråkat, enformigt och hemskt ensamt. Skillnaden är att jag varken har blivit dumpad eller haft ett toffelförhållande. Inte ens i närheten. Jag har bara pluggat lite.

I förrgår: fest
Imorgon: fest
Lördag: fest
Onsdag: Fest (med stort F, min studentskiva!!!!)

1. Vi kommer hinna ha så jävla kul innan du drar, och eftersom du kommer ha det så jävla kul och bra där nere förtjänar vi väl också lite kul här hemma? Tack, visste att du skulle förstå och hålla med! I värsta fall kan vi ju göra en docka som är en avbild av dig och ha med på alla våra äventyr så är du nästan med oss iallafall.

1. Fuck you ni får inte ha kul utan mig! Vi kan ha fett kul fram tills juni men sen när jag flyttar måste ni ha fett tråkigt, förutom de gånger då jag kommer och hälsar på! Okej? Okej bra.
2. Man kan ju inte se fram emot att ligga och spy på en toalett? Eller?

Att isolera sig och bara umgås med familjen kan vara mysigt, men går det några dagar övergår det till ren tristess och livet känns enformigt och ointressant. Men jag har ju sommaren att se fram emot. Och om 14 dagar är mina jävla prov över, och om 17 dagar tar jag studenten. Hur bra? Obeskrivligt bra. Bäst helt enkelt. Livet börjar.

 

 

 

Åh.vad.jag.längtar!

Den 20 maj slår Sommar! upp sina portar igen. Jag längtar och blir nästan lite pirrig, för Sommar är en underbar illusion för mig. Lite som himmelriket, fast smått nersmutsat av alkohol, nikotin och fuldans. Jag säger än idag att kvällen på Sommar är min bästa utgång hittils, en av mitt livs bästa kvällar, även fast mestadels är en oklar smet. Men vissa stunder minns jag tydligt, hur skulle jag kunna glömma? För det är inte så konstigt att kvällen var så underbar. Jag kom in utan några problem fastän jag inte fyllt 18 och jag var sådär perfekt full. Det var varmt, man hängde på terassen och dansade utomhus. Utan någon kofta. Mitt älskade kompisgäng var där, och under kvällen träffade jag flera kottar jag kände. Jag var aldrig ensam. Och såklart han som skulle komma att betyda så jävla mycket. Vi träffades ordentligt för första gången där. Det var så fint, för inget hände, vi pratade bara länge och sen innan han skulle gå höll vi handen. Och redan där hade jag fastnat. 8 månader har gått sen dess och det är mycket som förändrats, men min kärlek för just den kvällen består, den har tillochmed växt med dagarna. Ingen klubb, fylla, umgänge eller pojke har nått samma nivå riktigt. Det är inte så konstigt att jag är så taggad, i sommar ska jag hänga där varendaste helg. Och jag vet att jag har K med mig, för vi har liknande illusioner om denna plats som vi inte kan komma över. Taggautropstecken för sommarutropstecken.

Det är så tråkigt att följa regler och råd från andra som föreslår att man ska göra det som är rätt. Alltså att göra det som i slutändan kommer vara bra för en själv, tillexempel att plugga, att lägga sig tidigt, att äta nyttigt, att dricka med måtta, att spara pengar och att planera. Men vad har de gemensamt? Jo, att det är tråkigt som fan. Jag vill inte göra rätt. Så oftast gör jag inte det. Men jag gör fortfarande rätt tillräckligt ofta för att mitt liv ska kännas tråkigt. Svartklubb eller plugg, det är frågan. FANJAGVILLJÄTTEJÄTTEMYCKET.