FRED OCH KÄRLEK

När hans leende inte riktas enbart mot mig längre. När det är hans vänner som jag dansar med och inte han. När han inte klämmer min hand sådär hårt som han brukar när vi går igenom folkmassor. När han inte verkar bry sig när en annan kille försöker kyssa mig. När hans kyssar i ett svettigt, fullproppat rum känns iskalla. Det är ju ganska uppenbart att detta inte är något att lägga förhoppningar på. Nu har jag insett det för 938537 gången. Nu återstår det att se om jag kommer lyckas komma över honom. Vilket inte är så troligt eftersom jag aldrig lyckats innan.

Att gå från kärlekspar till kompispar bara sådär är nog en omöjlighet. Om ungefär en halvtimme eller så ska jag andas in hans doft när han ligger här bredvid mig men samtidigt försöka glömma den.

Allt gick ju så bra. Jag var ju på god väg att komma över honom. Jag klarade ju av att ignorera honom, så som han ignorerat mig. Men sen så blev jag tvungen att svara på det där jävla meddelandet och sen så blev jag tvungen att svara på det där jävla smset.

Jag vet inte vad jag ska säga. 
I ena sekunden kan jag säga att jag mår bra, ja bättre än vad jag gjort på flera månader faktiskt, för att i andra sekunden bryta ihop för minsta lilla småsak.
Det värsta kommer vara att inte veta vad han gör. Vem han är med. Om han tänker på mig.
Att plötsligt inte veta vad man ska göra med sin tid.

Omegle.com är fan ett underskattat nöje såhär framåt kvällen. Har pratat med Mikael, 18 år, Finland i typ en timme nu. Han vet inte vad han vill göra efter gymnasiet. Han kan prata lite svenska. Han har ingen flickvän. Han spelar ishockey och fotboll och lyssnar på allt från Elvis till Rolling Stones till Deep Purple. Han har varit i Stockholm 3 gånger. Hej hej.

Jag tänker ofta tillbaka på gamla minnen som jag placerat långt bak i en romantisk dimma och tänker att ALLT var bättre förr. Framförallt saknar jag spänningen av att göra saker för första gången. Resa utan föräldrar för första gången, kyssa någon man gillar för första gången, lyssna på en bra artist för första gången, träffa en människa för första gången. Man kommer alltid till en punkt då det inte alls är första gången, utan tredje, fjärde, femte, eller hundrade gången. Och då blir allt plötsligt så mycket mindre spännande. 

Jag hatar dig aldrig. Fastän jag vill. För fastän du är den ondaste och elakaste människan i världen mot mig, är du den finaste jag vet. Det har du varit sedan fem månader tillbaka då jag höll dig i handen för första gången och du gick och betalade för min cider. För när du stod och trängdes där vid den fullsatta baren och kollade bak på mig med den blicken som du kan ge mig ibland, började mitt hjärta som gett upp allt hopp om kärlek, slå igen. Och så mindes jag den kvällen vi sågs för första gången, så himla tydligt. Hur du varit lite tillbakadragen och blyg när vi hälsat på varandra på parkeringsplatsen bland alla åttisjuor, halsades skumpa direkt ur flaskan fastän det var en vardag och klockan bara var sju. Och sen hur förvånad jag blivit över hur snygg du var när jag såg dig i ljus. Och hur blyg jag blivit för dig då, jag vågade inte ens föra en konversation med dig, du var för ju snygg för mig. Men jag smsade min bästa vän i smyg under middagen iallafall. "Det är en skitsnygg kille här" skrev jag, och hon tyckte jag skulle prata med dig, men jag vågade inte. Att du sedan, exakt ett halvår senare skulle stanna upp för att du såg mig och presentera mig för din bästa vän, hade jag aldrig kunnat tro. Och att jag skulle få känna hur du log mot mina läppar mitt under en kyss, hade jag aldrig ens vågat drömma om. Att du skulle hålla om mig hårt och bara andas ute i ett snöoväder. Men det hände, och du är därför den finaste jag vet, för att du varit magisk för mig, fastän du gör mer ont än gott i mig nu i efterhand.

 

Det här går ju rätt bra ändå. Vi har nu inte pratat på en vecka. Eller egentligen är det mer. Vi har inte haft en djup konversation på...flera månader. Vi har ju aldrig pratat på riktigt. Inte ens när vi träffats, för då har vi varit upptagna med att vingla runt på alkoholpåverkade ben och grovhångla mot olika väggar och högtalare lite emellanåt. Men nu är jag upptagen med mina förberedelser inför livet som kommer börja snart igen så jag klarar mig rätt fint.

 

Jag har tänkt, funderat, fått panik och ångestatacker, tänkt ännu mer, blivit galen. Men nu vet jag äntligen vad jag vill göra med mitt liv. 
Jag vill bo på en vingård i Italien. Dricka vin till frukost, åka till Rom över dagarna och bjuda över hela grannskapet på middag med pasta på kvällarna. Bo med min rika italienska man och små barn som ropar "mama mia" när de vill tillkalla min uppmärksamhet. Slippa snö och tidiga mornar i Sverige. Åh.

Igår lutade sig J tröttsamt mot min axel och sa att hon hatar att han inte bara kan säga vad han vill. Jag klappade henne lite på huvudet och sa ännu en gång att killar är bajs, men att det är lika bra eftersom vi ändå inte har tid för dem. Vi smsade varandra låtar som beskrev hur vi kände och planerade in en dag för att skrika ut all ilska och förvirring. Bra grej.

Haha. Ingen skriver här längre. Kul!