FRED OCH KÄRLEK

Jag orkar inte leva dagar som denna. Ett fullständigt ångestladdat dygn med världens tyngsta huvud och ett psyke som är sekunder ifrån att brista. Allt är som ett stort jävla dilemma och vad jag än gör eller säger blir allt fel. Jag har världens jobbigaste magkänsla för att jag inte kan sluta tänka på skit, och för att jag är rädd för mig själv, vad jag kan övertala mig själv till. Jag skulle helst vilja komma bort härifrån. Eller kedjeröka och deep-talka lite till, känner att mina lungor fortfarande fungerar rätt bra.

Det här med att komma över människor är ett konstigt fenomen enligt mig. För ett halvår sedan var jag dödligt förälskad i en pojke jag trodde jag aldrig någonsin skulle klara av att släppa. För i mina ögon var han allt en person skulle vara för att vara perfekt. Jag skrev långa texter oss honom och om oss, för jag var så nerkärad i tanken av att det skulle vara vi. Men det blev aldrig vi, inte ens nästan. Och nu läser jag igenom gamla texter och blir paff över hur mycket jag förändrats känslomässigt under dessa 6 månader som gått.

 

Idag är det onsdag. Sedan förra onsdagen har jag ungefär gjort allt jag anser går emot mina principer. Jag har varit odrägligt full fem av sju nätter, dessutom bäng under en av dem. Jag har ätit mycket, mycket onyttigheter och rökt minst ett och ett halvt ciggpaket per dag. Jag har hånglat upp både tjejer och killar, bland annat ett gammalt ligg jag inte vill ha något att göra med. Jag har haft oskyddat sex med en vän som är allt annat än arisk, så som jag egentligen vill att killar ska vara. Jag har gått runt med samma smink i flera dagar och inte duschat på flera dygn. Jag har avslöjat för många hemligheter och jag har varit bakis så ofta att jag glömt hur det känns att vara helt nykter. Jag har skrattat, gråtit, hatat, älskat och varit hög av livsglädje. Jag har mått piss av ångest och skam, men vet ni vad? Denna vecka kan ha varit den bästa i mitt liv. Allt blir så mycket roligare och spännande när man tänjer på gränserna och lever utan att tänka på morgondagen. It's so much fun, living on the edge.

Jag gör ett tappert försök att rädda denna döende blogg. För att sammanfatta den senaste tiden då bloggen ekat kan jag ju berätta att Peace & Love var en välbehövlig vecka fylld med fyllor, röjiga konserter, kolhydrater, smuts, utebliven sömn och småflirtar. Det var bättre än förra året och vi hade ett underbart stort camp med de finaste människorna. Blir fortfarande alldeles varm när jag tänker på oss och P&L abstinensen håller sig kvar även fast det gått en vecka sedan vi kom hem. Dock så kunde det ha varit större eller mindre folk. Att köa har aldrig varit uppskattat från min sida och vi fick köa väldigt, väldigt mycket. Men aja, allt kan ju inte vara perfekt.

 

Om mindre än tio timmar är vi påväg igen. Borlänge och Peace & Love. Förväntningarna är stora, men det är väl inte så konstigt när man är ett gäng på 30 sköna bönor som ska tälta och hänga och supa tillsammans i en vecka. Sen så kommer man se några sköna artister och bli brun på köpet. Här kommer alla hemligheter skrivas ner när veckan är över. Vem som gjorde vad med vem? Och vem som spydde mest. Våran lilla anonyma dagbok. Mhrmm.

Jag har:

Jag bloggar väldigt mycket här för att det kliar i fingrarna och jag inte kan uträtta mina bloggbehov på min ordinarie blogg. Så ni vet. Och det jag vill säga just nu är att det kan vara så otroligt roligt att skicka gruppsms på bussen till en lyckligt utvald medlem i kretsen som får ligga ikväll. 5, 4, 3, 2,1 - Skickaaaaa! "Gratulationer på bemärkelsedan!"

Bob Dylan

 

Jag ska aldrig mer hooka med en kompis kompis såvida jag inte är väldigt intresserad eller om personen är väldigt, väldigt snygg. Jag borde ju lärt mig vid detta lag att det inte är värt det. För en kompis kompis träffar man med väldigt stor sannorlikhet igen, och det mötet blir 100% stelt. Det blir liksom stelt direkt efter och det är en pain att behöva gå runt och bära på en börda som kallas awkwardness. Nej, seriöst. Aldrig mer. ALDRIG.

Jag har en liten fundering som legat i bakhuvudet under hela dagen och även gårdagen. Det är som så här att jag träffade en kille i onsdags som jag tycker är snygg. Har tyckt det sedan jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt, då han svischade förbi mig med rasande fart och gick med bestämda steg över gatan fastän det var rött. Han hade en svart luva på sig och mörkgråa tighta byxor och hans snabba gång var det sexigaste mina sjuttonåriga ögon någonsin beskådat. Så, back to the subject, träffade jag honom i onsdags och blev lite småkär i hans doft, hans ögon och fingrar och ja, typ allt, för sån är jag. Blir lite småkär i allt och alla som är snyggt/proportionerligt osv. Och det var trevligt, han var ganska närgången och tyckte om att viska och dansa som mig och han hostade till min ciggrök (så som man gör när man hatar cigaretter) för att sen sno ett bloss(?). Han är med andra ord väldigt random och jag älskar det. Så nu kommer vi till dilemmat. Hans röst är inte lika attraktiv som han är. Vilket inte borde göra så mycket, men det gör det, för han låter feminim. Alltså lite gay. Och jag vet inte hur han är lagd heller, för han är allmänt lite feminimare än andra killar. Och jag vet inte om han är feminim för att han är indie eller för att han är gay. Och så börjar jag ifrågasätta mig själv. Varför blir jag alltid tänd på killar som är feminima? Är jag bisexuell för det? Eller? Va? Jag vet inte.

Det är kul att vara fri. Att gå på arbetsintervjuer med en konkurrens som heter 20:1 men ändå kunna glänsa lite för att man snackar grym engelska jämfört med alla andra sökande. Att jobba och äta köttbullar med potatismos för 29 kronor till lunch. Att äta veggiebuffé tills magen putar som en gravid kvinna i sjunde månaden, samt att dricka vin på en balkong i huvudstaden och skriva listor med nödvändigheter inför den kommande festivalsäsongen.

 

Dock är inte allt en dans på rosor. Jag måste rada upp ett par saker jag stör mig på.

 

 

Jag ursäktar min pessimism, men jag måste ju låta den gå ut någonstans.

Jag tog studenten. Och jag grät. Grät och grät och grät och kramades av glädje och lite sorg. Åkte flak med ett inflammerat öga som blev rött och omöjligt att titta i. Hade mottagning, drack massa vin, sjöng Justin Bieber på karaokemaskinen och drog på slutskiva med en piratlapp för att dölja det sjuka ögat. Blev för full, bekantade mig med toalettgolvet och sov lite på donken innan jag betalade kvällens andra taxiresa hem. We had fun.

Jag har haft ett sådant oflyt. Min mobil har gått sönder, min kamera har gått sönder, jag har fått ögoninflammation samt åkt på en förkylning och jag har fått äckelfinnar på kinden som syns igenom sminket. Och jag har haft flera dåliga fyllor med illamående. Men ikväll var bra, även fast jag drack mycket mådde jag toppen och kunde dansa mestadels av kvällen även fast fötterna brann av smärta. Det var en riktigt, riktigt bra kväll och en bra avslutning med lärarna. Jag börjar nästan tycka att det är synd att vi tar studenten så snart, vi har ju så kul. Man kan liksom räkna ner timmarna nu så det är verkligen snart.

 

Alltså...vad gör man?

Det kan ha varit ungefär ett år sen jag höjde volymen, satte på min mina hörlurar, isolerade mig, blundade och lyssnade på 156. Varför? Det här är ju bland topp 5 på saker jag älskar.

 

Jag sitter här i min ensamhet och lyssnar på Cunninlynguists. Taggar lite inför Peace and Love och fokuserar på att bara lyssna och försvinner lite. Om nio dagar tar jag studenten. Det är det sjukaste jag vet just nu. Det slår allt sjukt som pågår i världen just nu. Jag har sett fram emot det så himla länge, och nu är det bara där, mitt framför mig. Herregud. Min mage fylls av fjärilar och jag är mer nervös än glad. Jag ska nu ta tag i mitt liv, leva, jobba, försörja mig själv och även mogna. Jag vill inte mogna? Jag är ju så liten fortfarande. Jag oroar mig för den kommande hösten, för sommaren kommer flyga förbi och det är då jag kommer kunna vara liten och omogen. Men sen då. När hösten börjar och man kommer in i helt nya rutiner, och börjar leva som en vuxen person? Jag vet inte.

 

Även fast jag älskar mina vänner så jag blir tårögd och alldeles varm inombords, kan de vara jobbiga. Typ som nu när man ska sälja skivbiljetter. Okej, jag har världens tråkigaste klass och att det kostar 120 pix, men är det inte värt det? Vad bra vänner vi är. Eh.

 

 

Man vet att man är borta när man får max fem notifications på Facebook per dag och man inte har befriendat någon ny på evigheter. Man vet att man är borta när man blir kramad hårt och möts av frasen "Gud vad det var längesen" varje gång man stöter på vänner i matkön. Man vet att man är borta när alla de senaste inkomna smsen antingen är från en familjemedlem eller en klasskamrat som frågar om något skolrelaterat. Man vet att man är borta när man börja kedjeröka med enbart sig själv som sällskap bara för att. Det måste vara ungefär såhär det känns när man har blivit dumpad efter ett toffelförhållande. Uttråkat, enformigt och hemskt ensamt. Skillnaden är att jag varken har blivit dumpad eller haft ett toffelförhållande. Inte ens i närheten. Jag har bara pluggat lite.

1. Vi kommer hinna ha så jävla kul innan du drar, och eftersom du kommer ha det så jävla kul och bra där nere förtjänar vi väl också lite kul här hemma? Tack, visste att du skulle förstå och hålla med! I värsta fall kan vi ju göra en docka som är en avbild av dig och ha med på alla våra äventyr så är du nästan med oss iallafall.

Att isolera sig och bara umgås med familjen kan vara mysigt, men går det några dagar övergår det till ren tristess och livet känns enformigt och ointressant. Men jag har ju sommaren att se fram emot. Och om 14 dagar är mina jävla prov över, och om 17 dagar tar jag studenten. Hur bra? Obeskrivligt bra. Bäst helt enkelt. Livet börjar.

 

 

 

Åh.vad.jag.längtar!