FRED OCH KÄRLEK

Om mindre än tio timmar är vi påväg igen. Borlänge och Peace & Love. Förväntningarna är stora, men det är väl inte så konstigt när man är ett gäng på 30 sköna bönor som ska tälta och hänga och supa tillsammans i en vecka. Sen så kommer man se några sköna artister och bli brun på köpet. Här kommer alla hemligheter skrivas ner när veckan är över. Vem som gjorde vad med vem? Och vem som spydde mest. Våran lilla anonyma dagbok. Mhrmm.

Okej, såhär. Jag har jag haft världens bästa vecka i Nice. VÄRLDENS bästa med versaler. Åh. Haft alla bra känslor som finns i hela världen på en och samma gång; full/hög/extremt lycklig/förälskad. För ja, tydligen finns den där sommarförälskelsen som alla pratar om men som jag aldrig varit med om förrän nu. Allt avslutades klockan sju på en strand i Monaco, vi såg soluppgången tillsammans med de bästa människorna jag någonsin träffat och det gjorde så ont i hjärtat att säga hejdå. Men det var också ett "vi ses snart igen". Så nu är jag lite ledsen i Sverige men samtidigt så himla himla glad!!! För de bästa stunderna är nog de som tar slut alldeles för fort, annars hade de inte varit lika bra. Och vem vet, snart kanske fyra britter kommer och flyttar in i min väns lägenhet i Stockholm ett tag, och då har jag något helt underbart att se fram emot! <3

Jag har:

Jag bloggar väldigt mycket här för att det kliar i fingrarna och jag inte kan uträtta mina bloggbehov på min ordinarie blogg. Så ni vet. Och det jag vill säga just nu är att det kan vara så otroligt roligt att skicka gruppsms på bussen till en lyckligt utvald medlem i kretsen som får ligga ikväll. 5, 4, 3, 2,1 - Skickaaaaa! "Gratulationer på bemärkelsedan!"

Bob Dylan

 

Jag ska aldrig mer hooka med en kompis kompis såvida jag inte är väldigt intresserad eller om personen är väldigt, väldigt snygg. Jag borde ju lärt mig vid detta lag att det inte är värt det. För en kompis kompis träffar man med väldigt stor sannorlikhet igen, och det mötet blir 100% stelt. Det blir liksom stelt direkt efter och det är en pain att behöva gå runt och bära på en börda som kallas awkwardness. Nej, seriöst. Aldrig mer. ALDRIG.

Jag har en liten fundering som legat i bakhuvudet under hela dagen och även gårdagen. Det är som så här att jag träffade en kille i onsdags som jag tycker är snygg. Har tyckt det sedan jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt, då han svischade förbi mig med rasande fart och gick med bestämda steg över gatan fastän det var rött. Han hade en svart luva på sig och mörkgråa tighta byxor och hans snabba gång var det sexigaste mina sjuttonåriga ögon någonsin beskådat. Så, back to the subject, träffade jag honom i onsdags och blev lite småkär i hans doft, hans ögon och fingrar och ja, typ allt, för sån är jag. Blir lite småkär i allt och alla som är snyggt/proportionerligt osv. Och det var trevligt, han var ganska närgången och tyckte om att viska och dansa som mig och han hostade till min ciggrök (så som man gör när man hatar cigaretter) för att sen sno ett bloss(?). Han är med andra ord väldigt random och jag älskar det. Så nu kommer vi till dilemmat. Hans röst är inte lika attraktiv som han är. Vilket inte borde göra så mycket, men det gör det, för han låter feminim. Alltså lite gay. Och jag vet inte hur han är lagd heller, för han är allmänt lite feminimare än andra killar. Och jag vet inte om han är feminim för att han är indie eller för att han är gay. Och så börjar jag ifrågasätta mig själv. Varför blir jag alltid tänd på killar som är feminima? Är jag bisexuell för det? Eller? Va? Jag vet inte.

Det är kul att vara fri. Att gå på arbetsintervjuer med en konkurrens som heter 20:1 men ändå kunna glänsa lite för att man snackar grym engelska jämfört med alla andra sökande. Att jobba och äta köttbullar med potatismos för 29 kronor till lunch. Att äta veggiebuffé tills magen putar som en gravid kvinna i sjunde månaden, samt att dricka vin på en balkong i huvudstaden och skriva listor med nödvändigheter inför den kommande festivalsäsongen.

 

Dock är inte allt en dans på rosor. Jag måste rada upp ett par saker jag stör mig på.

 

 

Jag ursäktar min pessimism, men jag måste ju låta den gå ut någonstans.