partir c'est mourir un peu
Har nog aldrig varit med om så intensiva dagar, någonsin, som denna senaste veckan. Har jobbat, festat varje dag, varit ute mitt i natten och hängt upp en gitarr i en lyktstolpe, vart på spelning, vaknat tidigt och druckit champagne det första jag gjort. Min röst finns inte längre, kan inte ens svara i telefon då jag inte får fram ett ljud.
Och just det. Studenten har tagits också.
Som att vinna högsta vinsten på en trisslott och bli överkörd av en bil på en och samma dag, som min kära handledare uttryckte det. Har aldrig hört en bättre beskrivning, för exakt så kändes det. Jag har hatat min klass, men jag just nu kan jag säga att jag aldrig älskat dem mer. Men nu har min klass som en klass upphört att existera, och just det känns plötsligt jobbigt.
Och just det. Studenten har tagits också.
Som att vinna högsta vinsten på en trisslott och bli överkörd av en bil på en och samma dag, som min kära handledare uttryckte det. Har aldrig hört en bättre beskrivning, för exakt så kändes det. Jag har hatat min klass, men jag just nu kan jag säga att jag aldrig älskat dem mer. Men nu har min klass som en klass upphört att existera, och just det känns plötsligt jobbigt.
Kommentarer
Trackback
