FRED OCH KÄRLEK

Jag har en liten fundering som legat i bakhuvudet under hela dagen och även gårdagen. Det är som så här att jag träffade en kille i onsdags som jag tycker är snygg. Har tyckt det sedan jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt, då han svischade förbi mig med rasande fart och gick med bestämda steg över gatan fastän det var rött. Han hade en svart luva på sig och mörkgråa tighta byxor och hans snabba gång var det sexigaste mina sjuttonåriga ögon någonsin beskådat. Så, back to the subject, träffade jag honom i onsdags och blev lite småkär i hans doft, hans ögon och fingrar och ja, typ allt, för sån är jag. Blir lite småkär i allt och alla som är snyggt/proportionerligt osv. Och det var trevligt, han var ganska närgången och tyckte om att viska och dansa som mig och han hostade till min ciggrök (så som man gör när man hatar cigaretter) för att sen sno ett bloss(?). Han är med andra ord väldigt random och jag älskar det. Så nu kommer vi till dilemmat. Hans röst är inte lika attraktiv som han är. Vilket inte borde göra så mycket, men det gör det, för han låter feminim. Alltså lite gay. Och jag vet inte hur han är lagd heller, för han är allmänt lite feminimare än andra killar. Och jag vet inte om han är feminim för att han är indie eller för att han är gay. Och så börjar jag ifrågasätta mig själv. Varför blir jag alltid tänd på killar som är feminima? Är jag bisexuell för det? Eller? Va? Jag vet inte.