FRED OCH KÄRLEK

Nu känner jag för ett långt inlägg. Helst ett sådant som någon ute i världen läser, relaterar och känner till. Det är ju därför vi skriver egentligen, för att få uttrycka oss och för att folk ska få läsa och hålla med oss. Känna.

Jag är rädd för att bli kär på riktigt. Seriöst vettskrämd.
Det beror mestadels på att jag inte vill binda mig till någon. Jag tycker det är obehagligt att se på när folk i våran ålder binder sig till varandra och har seriösa förhållanden. Vi är inte små tonåringar, men vi är fortfarande i fasen då vi ska upptäcka och uppleva nya saker hela tiden. Inte träffa våra livs partners som vi ska skaffa barn med och gifta oss med. Det kanske skulle varit annorlunda om jag faktiskt var i ett förhållande. Klart man vill spendera så mycket tid som möjligt med den man är kär i. Men jag har bevittnat alldeles för många fall då flick/pojkvännen tar upp all ens tid, så att man till slut inte har några vänner kvar.
Det kan väl inte vara värt det?

Sedan är jag så rädd för att gilla någon som inte gillar mig tillbaka. Det är ju inte ovanligt med olycklig kärlek, men jag är så otroligt rädd för att göra bort mig. Ha förhoppningar som inte stämmer, och tro fel. För det har jag gjort en gång förut.
Nu är allt historia och det var inte så jobbigt att komma över, men nu i efterhand märker jag hur försiktigare jag blivit. Har fått ett men liksom.
Nu håller jag på att börja gilla någon seriöst igen. Och jag är så himla himla rädd. Jag har lust att säga upp all kontakt med denna fina pojke, just för att jag är så rädd att bli sårad. För att han kanske inte vill något. "Du kan ju inte jämföra honom med sånt som hänt innan" säger folk till mig. Men det hjälper inte. Det gör jag ändå. Jag blir glad varje gång han skriver till mig, det kan jag inte undanhålla, och det finns mycket som tyder på att han är intresserad, men jag vågar inte riktigt tro att han är det. Han kanske bara vill vara kompis med mig? Det är så jobbigt att döda lyckan men samtidigt är det skönare än att vara exalterad. Det är pessimistiskt, men det är så mycket enklare att förtränga allt än att våga satsa. Sen när blev jag en sån här pessimistisk och osäker person?

Nej, jag vet inte.
Jag vet ingenting. Det är bara jobbigt allting. Jag får ont i huvudet av att tänka på allt.
Önskar att jag kunde läsa tankar så jag slapp allt trassel.
Gud vad skönt.