FRED OCH KÄRLEK

Jag har kommit fram till en rätt så jobbig slutsats. Jag är mobbad i min klass.
Som nu. Jag sitter ensam vid ett bord, bakom mig sitter mina klasskamrater och pluggar tillsammans och skrattar. Gud så hemskt detta låter. Men saken är den att jag bryr mig inte. Jag har två personer i klassen som jag kan vara med jämt men de är inte här just nu. Och jag klarar verkligen inte av att vara med någon annan. Jag har inte svårt att umgås, det är inte det. Det är dom. De är så långt ifrån min värld man kan komma. Till exemel har jag blivit bjuden till två klasskompisars event, en 18årsfest! Kul! Det är bara det att... Det är 27 inbjudna. Varav alla går i klassen. Festen är slut klockan....23.00.
Jag sänger inte att det är fel, jag säger bara att när jag fyllde 18 bjöd jag typ 100 pers och hade lokalfest som var slut klockan tre. Jag förstår inte och jag undrar verkligen om de har något liv? Och jag tvivlar starkt på det.

(Ni vet att jag älskar er ändå<333)

Pluggandet går sämst. För jag tänker på annat.
För att jag är nojig och för att jag är rädd och så jävla osäker på mig själv.
Jag skriver långa deprimerande texter i huvudet, kedjeröker tills jag blir yr, klagar på livet med en slumpmässigt utvald vän som råkar vara nära till hands, lyssnar på sånger om olycklig kärlek, blir gråtfärdig och full av hat, skäms över mina humörsvängningar som uppstår på grund av honom och intalar mig gång på gång att killar är skit.
Såhär mycket betyder jag inte för honom, så varför gör han det för mig?
Jag försöker döda osäkerheten jag känner med mig själv med hjälp av komplimanger och uppmärksamhet från andra killar, med det betyder ju absolut ingenting.
Det är pinsamt hur stor kontroll han har över hur jag mår. Jag vet inte ens vem jag är för honom. Vem är han för mig då? Jag vet inte. Någon som betyder mer än vad den borde.

Jag längtar till lördag, mer än något annat. Men samtidigt fruktar jag den dagen enormt.
För jag vet hur förstörd jag kommer bli om det inte händer något - eller ännu värre, om han gör något med någon annan. Jag funderar ut rebound planer redan nu, försöker få dit så många villiga och enkla som möjligt ifall att jag måste trösthooka med någon. För att visa honom att jag inte alls var intresserad ifall han kanske hade fått för sig det.

Jag har ju inte så dåligt självförtroende egentligen. Men när jag börjar tycka om något såhär mycket blir jag alltid så osäker. Kanske för att jag kärar ner mig i killar som är way out my league. Han är så fin och vacker, medan jag är...jag.

Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte brukar ha dåliga dagar. Brukar för det mesta kunna ta motgångar lugnt och sansat. Men fan inte de senaste dagarna och FAN inte idag. Kom hem klockan halv 8, genomblöt och halvt gråtfärdig. Varför? Därför.

Har dock fått i mig lite mat, tagit en skållhet dusch och andats några gånger. Börjar med andra ord känna mig som en människa igen. Detta är bra. Imorgon är det fredag. Det är också bra. Det går bra nu.

Åh, lillasyster.
Min lilla lilla pygmésyster som fortfarande brukar fråga om hon får sova i mitt rum när hon sett något läskigt på TV ligger på sjukhus. Den lilla fisen som alltid säger åt mig att inte dricka för mycket alkohol när jag ska ut är inte här hemma. Hon som brukar sno kläder ur min garderob utan att fråga, hon som har växt om mig och retas järnet varje gång hon får tillfälle, hon som brukar skälla ut mig för min oansvarighet, hon som klagar högt, stolt och ljudligt när hon har mensvärk, hon som är klängig och jobbig, är inte i rummet bredvid.
Med bruten överkäke och en sönder mun ligger hon på sjukhuset och väntar på att opereras. Det var ett jävla bandymål. Hur kan ett bandymål på en låg-och mellanstadieskola vara så brutalt hårt att en flickas käft krossas av ett fall? Om min syster inte hade haft tandställning hade hon slagit ut flera tänder och fått organisera om i munnen helt. Och det var ju förstås ifall hon hade haft turen att landa med munnen först. Om det hade varit huvudet...det vill jag inte ens tänka på. Om det var så hårt att det krossar skelett, skulle det kunna krossa vad som helst.

Jag visste inte att det var så seriöst. Men hon är allvarligt skadad och läkningen kommer ta tid. Min lillasyster har redan behövt och kommer behöva gå igenom smärtor jag inte ens kan drömma om. Smärtan av tänder som åker tillbaka rakt upp i tandköttet, ståltråd som river sönder underläppen, en överkäke som bryts.
Min mamma hade blivit förstörd av att behöva se sin babygirl blöda i flera timmar. Pappa var tvungen att lämna  rummet när hon blev bedövad. Det var för jobbigt att se på.

Hon ringde mig och med en förstörd röst sa hon att hon mådde bra. Jag hörde ju att det inte var så. Jag blir så stolt över att min lilla flicka blivit så mogen och stor att hon kan säga att hon mår bra och att jag inte behöver oroa mig för henne, men det gör så ont i hjärtat. Stackars liten. Jag önskar att jag kunde göra något. Hon var så glad att hon var påväg att få finare tänder. Men nu kommer det ta så mycket längre tid.

klicka här

Jag försov mig fyra timmar idag.
Eller jag steg upp, övertalade mig själv sedan att det nog var bäst att sova mer, så jag gick och lade mig i sängen igen och här är jag. Fortfarande dödstrött, men med skolk i bagaget. Och jag som hade lovat mig själv att aldrig mer skolka.

Om jag kollar tillbaka till gårkvällen var detta rätt förutsägbart eftersom jag gick och sov förrän fyra timmar innan jag skulle upp. Jag är så dum ibland och jag är så dålig på att prioritera. Jag gjorde ju inget viktigt igår när jag kommit hem. Kunde lika gärna ha sovit. Men det kunde jag inte. Varför? Därför.

..och jag blev använd en gång mest på skämt.

00:29
Vad vill du mig?
Jag undrar, önskar, fantiserar, blundar, tittar, ler, analyserar.
Du tyckte det inte var så långt mellan dig och mig ändå.
Du höll kvar fastän du inte behövde.

Vad vill jag?
Jag vet vad jag vill men jag vill inte erkänna det. Det går ju inte.

Känns som att jag bloggar för mycket. Men det är väl bra att jag har mycket att skriva.
Har ju fucking humörsvängningar. Jag känner mig som ett vrak. Äcklig.
Har fett hår och orakade ben.
Vad skönt att vara anonym så jag kan skriva allt jag vill utan att det gör något.

Det tog en millisekund.
Helt plötsligt suger livet så jävla hårt att jag lika gärna kan gå och dö.
Jag överdriver, helt klart, pms och dåliga nyheter har aldrig varit, och kommer aldrig bli en bra kombination. Jag vill gråta och slå sönder saker. Är så arg och upprörd att jag inte finner ord. Och så kommer helt plötsligt en dryg kommentar från någon man inte hört något från på flera månader. Great. BLIR SÅ JÄVLA LACK.
Jag fick lära mig idag hur man fejkar leg. Jag ska ta med mig mina målargrejer till stan imorgon och göra om mitt legitimation tillsammans med min vän H som är i samma sits som jag. Livet suger så jävla hårt just nu. Åh.

Jag tycker om sådana spontana stunder som bara känns rakt in i hjärtat.

Tillexempel min ekonomilärarares minikonsert som nästan tog upp en halvtimme av självaste lektionen idag. Han hade med sig sin gitarr, spelade små fina toner och sjöng till. Jag blev förvånad, på ett positivt sätt förstås, av hur duktig han var och hur fint det var.
Han spelade bland annat Radioheads High and dry, en sån här älskvärd, emotionell låt som lugnar själen. Fastän jag inte är särskilt förtjust i min ekonomilärare var dessa minuter han spelade för oss riktigt riktigt vackra och minnesvärda.

Min plånbok är tjock. Inte av sedlar och mynt, utan av kvitton och bonuskort.
Det finns också ett kontokort för mitt konto där en okänd summa pengar vilar just nu, i väntan på att användas. Det lär inte dröja länge innan det faktiskt händer och det är en sorglig sanning och verklighet, för jag borde verkligen spara mina lönepengar som jag fick för mindre än en månad sedan.
Mitt kort har dragits x antal gånger sen jag faktiskt fick pengar på kontot och nu har jag inte den blekaste aning om hur mycket jag har kvar. Vågar inte ens kolla upp det fastän jag borde. Jag kan ju inte fortsätta med att nervöst stå och hoppas på att köpet ska godkännas varje gång jag köper något. Fan. Jag borde fötts med en mindre magsäck och en förmåga att kunna prioritera rätt saker först, för det kan jag verkligen inte. Jag använder upp nästan alla pengar jag får på saker jag skulle klara mig utan. Inte kläder, smycken eller skor. Utan på mat och alkohol. Det är väl värre?
Och titta nu. Jag borde verkligen plugga men gör jag det? Nej.
Jävla pojke. Har inte fått någonting gjort idag. Varken hemma eller i skolan.
Han stör mina pluggplaneringar så himla mycket men herregud vad ledsen jag skulle vara om han inte gjorde det. Men nu är det fan dags. Ner från det rosa molnet, back to reality. PLUGG.

Ni vet det här som händer ibland, när man klockan fem går ut genom skolans entré, trött och hungrig efter en lång dag, och utanför står ens kompis som tagit körkort samma dag och väntar med bilen? Så har man galen roadtrip och kör fel överallt och åker till Max och äter hamburgare och plockar upp folk på vägen hem och lyssnar på hög musik?

Nu känner jag för ett långt inlägg. Helst ett sådant som någon ute i världen läser, relaterar och känner till. Det är ju därför vi skriver egentligen, för att få uttrycka oss och för att folk ska få läsa och hålla med oss. Känna.

Jag är rädd för att bli kär på riktigt. Seriöst vettskrämd.
Det beror mestadels på att jag inte vill binda mig till någon. Jag tycker det är obehagligt att se på när folk i våran ålder binder sig till varandra och har seriösa förhållanden. Vi är inte små tonåringar, men vi är fortfarande i fasen då vi ska upptäcka och uppleva nya saker hela tiden. Inte träffa våra livs partners som vi ska skaffa barn med och gifta oss med. Det kanske skulle varit annorlunda om jag faktiskt var i ett förhållande. Klart man vill spendera så mycket tid som möjligt med den man är kär i. Men jag har bevittnat alldeles för många fall då flick/pojkvännen tar upp all ens tid, så att man till slut inte har några vänner kvar.
Det kan väl inte vara värt det?

Sedan är jag så rädd för att gilla någon som inte gillar mig tillbaka. Det är ju inte ovanligt med olycklig kärlek, men jag är så otroligt rädd för att göra bort mig. Ha förhoppningar som inte stämmer, och tro fel. För det har jag gjort en gång förut.
Nu är allt historia och det var inte så jobbigt att komma över, men nu i efterhand märker jag hur försiktigare jag blivit. Har fått ett men liksom.
Nu håller jag på att börja gilla någon seriöst igen. Och jag är så himla himla rädd. Jag har lust att säga upp all kontakt med denna fina pojke, just för att jag är så rädd att bli sårad. För att han kanske inte vill något. "Du kan ju inte jämföra honom med sånt som hänt innan" säger folk till mig. Men det hjälper inte. Det gör jag ändå. Jag blir glad varje gång han skriver till mig, det kan jag inte undanhålla, och det finns mycket som tyder på att han är intresserad, men jag vågar inte riktigt tro att han är det. Han kanske bara vill vara kompis med mig? Det är så jobbigt att döda lyckan men samtidigt är det skönare än att vara exalterad. Det är pessimistiskt, men det är så mycket enklare att förtränga allt än att våga satsa. Sen när blev jag en sån här pessimistisk och osäker person?

Nej, jag vet inte.
Jag vet ingenting. Det är bara jobbigt allting. Jag får ont i huvudet av att tänka på allt.
Önskar att jag kunde läsa tankar så jag slapp allt trassel.
Gud vad skönt.

I ett uttråkat ögonblick på en gymnasieskola någonstans i Sverige skapades idag en blogg.

Hej, jag heter L.
Jag tror jag är psykiskt störd ibland.
Jag är lite av en stalker. Jag skulle vara rädd för mig själv om jag inte var mig själv.
Jag tycker om rena bestick som inte har några fläckar från torkat vatten.
Jag tycker om att äta. Inte sötsaker, mat. Mat är bäst.
Jag tycker om att lyssna på musik som gör mig emotionell. Vill helst gråta till.
Jag tycker om pojkar med vackra, symmetriska och proportioneliga ansikten.
Jag tycker om att spela småspel på mobilen som inte kräver ansträngning.

Japp.

Heiiii K här. Jävligt hård brud. Tycker det är kult att gå på restaurang. Jag har varit där och gjort det och fått en gratis t-shirt. Det är hett med killar med hår på bröstet fast föredrar nog utan, fast det spelar egentligen ingen roll, det är inte så att jag skulle gå och vaxa en killes bröst för att det är för hårigt. Jag gillar ögongodis i form av yngre killar, jag har en favorit-94 i skolan, han har glimten i ögat och solblekt, busigt hår; en sån som man helt enkelt vill vara den stora skeden i en skedning med! Jag tycker om att äta, helst skolmat, den är god. Jag är nervös inför morgondagen. Dagen D.