FRED OCH KÄRLEK

Jag orkar inte leva dagar som denna. Ett fullständigt ångestladdat dygn med världens tyngsta huvud och ett psyke som är sekunder ifrån att brista. Allt är som ett stort jävla dilemma och vad jag än gör eller säger blir allt fel. Jag har världens jobbigaste magkänsla för att jag inte kan sluta tänka på skit, och för att jag är rädd för mig själv, vad jag kan övertala mig själv till. Jag skulle helst vilja komma bort härifrån. Eller kedjeröka och deep-talka lite till, känner att mina lungor fortfarande fungerar rätt bra.

Det här med att komma över människor är ett konstigt fenomen enligt mig. För ett halvår sedan var jag dödligt förälskad i en pojke jag trodde jag aldrig någonsin skulle klara av att släppa. För i mina ögon var han allt en person skulle vara för att vara perfekt. Jag skrev långa texter oss honom och om oss, för jag var så nerkärad i tanken av att det skulle vara vi. Men det blev aldrig vi, inte ens nästan. Och nu läser jag igenom gamla texter och blir paff över hur mycket jag förändrats känslomässigt under dessa 6 månader som gått.

 

Idag är det onsdag. Sedan förra onsdagen har jag ungefär gjort allt jag anser går emot mina principer. Jag har varit odrägligt full fem av sju nätter, dessutom bäng under en av dem. Jag har ätit mycket, mycket onyttigheter och rökt minst ett och ett halvt ciggpaket per dag. Jag har hånglat upp både tjejer och killar, bland annat ett gammalt ligg jag inte vill ha något att göra med. Jag har haft oskyddat sex med en vän som är allt annat än arisk, så som jag egentligen vill att killar ska vara. Jag har gått runt med samma smink i flera dagar och inte duschat på flera dygn. Jag har avslöjat för många hemligheter och jag har varit bakis så ofta att jag glömt hur det känns att vara helt nykter. Jag har skrattat, gråtit, hatat, älskat och varit hög av livsglädje. Jag har mått piss av ångest och skam, men vet ni vad? Denna vecka kan ha varit den bästa i mitt liv. Allt blir så mycket roligare och spännande när man tänjer på gränserna och lever utan att tänka på morgondagen. It's so much fun, living on the edge.

Jag gör ett tappert försök att rädda denna döende blogg. För att sammanfatta den senaste tiden då bloggen ekat kan jag ju berätta att Peace & Love var en välbehövlig vecka fylld med fyllor, röjiga konserter, kolhydrater, smuts, utebliven sömn och småflirtar. Det var bättre än förra året och vi hade ett underbart stort camp med de finaste människorna. Blir fortfarande alldeles varm när jag tänker på oss och P&L abstinensen håller sig kvar även fast det gått en vecka sedan vi kom hem. Dock så kunde det ha varit större eller mindre folk. Att köa har aldrig varit uppskattat från min sida och vi fick köa väldigt, väldigt mycket. Men aja, allt kan ju inte vara perfekt.

 

Om mindre än tio timmar är vi påväg igen. Borlänge och Peace & Love. Förväntningarna är stora, men det är väl inte så konstigt när man är ett gäng på 30 sköna bönor som ska tälta och hänga och supa tillsammans i en vecka. Sen så kommer man se några sköna artister och bli brun på köpet. Här kommer alla hemligheter skrivas ner när veckan är över. Vem som gjorde vad med vem? Och vem som spydde mest. Våran lilla anonyma dagbok. Mhrmm.

Okej, såhär. Jag har jag haft världens bästa vecka i Nice. VÄRLDENS bästa med versaler. Åh. Haft alla bra känslor som finns i hela världen på en och samma gång; full/hög/extremt lycklig/förälskad. För ja, tydligen finns den där sommarförälskelsen som alla pratar om men som jag aldrig varit med om förrän nu. Allt avslutades klockan sju på en strand i Monaco, vi såg soluppgången tillsammans med de bästa människorna jag någonsin träffat och det gjorde så ont i hjärtat att säga hejdå. Men det var också ett "vi ses snart igen". Så nu är jag lite ledsen i Sverige men samtidigt så himla himla glad!!! För de bästa stunderna är nog de som tar slut alldeles för fort, annars hade de inte varit lika bra. Och vem vet, snart kanske fyra britter kommer och flyttar in i min väns lägenhet i Stockholm ett tag, och då har jag något helt underbart att se fram emot! <3

Jag har:

Jag bloggar väldigt mycket här för att det kliar i fingrarna och jag inte kan uträtta mina bloggbehov på min ordinarie blogg. Så ni vet. Och det jag vill säga just nu är att det kan vara så otroligt roligt att skicka gruppsms på bussen till en lyckligt utvald medlem i kretsen som får ligga ikväll. 5, 4, 3, 2,1 - Skickaaaaa! "Gratulationer på bemärkelsedan!"

Bob Dylan

 

Jag ska aldrig mer hooka med en kompis kompis såvida jag inte är väldigt intresserad eller om personen är väldigt, väldigt snygg. Jag borde ju lärt mig vid detta lag att det inte är värt det. För en kompis kompis träffar man med väldigt stor sannorlikhet igen, och det mötet blir 100% stelt. Det blir liksom stelt direkt efter och det är en pain att behöva gå runt och bära på en börda som kallas awkwardness. Nej, seriöst. Aldrig mer. ALDRIG.

Jag har en liten fundering som legat i bakhuvudet under hela dagen och även gårdagen. Det är som så här att jag träffade en kille i onsdags som jag tycker är snygg. Har tyckt det sedan jag stod vid ett övergångsställe och väntade på att det skulle bli grönt, då han svischade förbi mig med rasande fart och gick med bestämda steg över gatan fastän det var rött. Han hade en svart luva på sig och mörkgråa tighta byxor och hans snabba gång var det sexigaste mina sjuttonåriga ögon någonsin beskådat. Så, back to the subject, träffade jag honom i onsdags och blev lite småkär i hans doft, hans ögon och fingrar och ja, typ allt, för sån är jag. Blir lite småkär i allt och alla som är snyggt/proportionerligt osv. Och det var trevligt, han var ganska närgången och tyckte om att viska och dansa som mig och han hostade till min ciggrök (så som man gör när man hatar cigaretter) för att sen sno ett bloss(?). Han är med andra ord väldigt random och jag älskar det. Så nu kommer vi till dilemmat. Hans röst är inte lika attraktiv som han är. Vilket inte borde göra så mycket, men det gör det, för han låter feminim. Alltså lite gay. Och jag vet inte hur han är lagd heller, för han är allmänt lite feminimare än andra killar. Och jag vet inte om han är feminim för att han är indie eller för att han är gay. Och så börjar jag ifrågasätta mig själv. Varför blir jag alltid tänd på killar som är feminima? Är jag bisexuell för det? Eller? Va? Jag vet inte.

Det är kul att vara fri. Att gå på arbetsintervjuer med en konkurrens som heter 20:1 men ändå kunna glänsa lite för att man snackar grym engelska jämfört med alla andra sökande. Att jobba och äta köttbullar med potatismos för 29 kronor till lunch. Att äta veggiebuffé tills magen putar som en gravid kvinna i sjunde månaden, samt att dricka vin på en balkong i huvudstaden och skriva listor med nödvändigheter inför den kommande festivalsäsongen.

 

Dock är inte allt en dans på rosor. Jag måste rada upp ett par saker jag stör mig på.

 

 

Jag ursäktar min pessimism, men jag måste ju låta den gå ut någonstans.

Jag tog studenten. Och jag grät. Grät och grät och grät och kramades av glädje och lite sorg. Åkte flak med ett inflammerat öga som blev rött och omöjligt att titta i. Hade mottagning, drack massa vin, sjöng Justin Bieber på karaokemaskinen och drog på slutskiva med en piratlapp för att dölja det sjuka ögat. Blev för full, bekantade mig med toalettgolvet och sov lite på donken innan jag betalade kvällens andra taxiresa hem. We had fun.

Har nog aldrig varit med om så intensiva dagar, någonsin, som denna senaste veckan. Har jobbat, festat varje dag, varit ute mitt i natten och hängt upp en gitarr i en lyktstolpe, vart på spelning, vaknat tidigt och druckit champagne det första jag gjort. Min röst finns inte längre, kan inte ens svara i telefon då jag inte får fram ett ljud.
Och just det. Studenten har tagits också. 
Som att vinna högsta vinsten på en trisslott och bli överkörd av en bil på en och samma dag, som min kära handledare uttryckte det. Har aldrig hört en bättre beskrivning, för exakt så kändes det. Jag har hatat min klass, men jag just nu kan jag säga att jag aldrig älskat dem mer. Men nu har min klass som en klass upphört att existera, och just det känns plötsligt jobbigt.

Åh. Vaknar klockan 12 med ben nedklottrade av läppstift, ett jävla illamående, ett hår som stinker alkohol och rök och en icke existerande röst.

Vad hände egentligen igår? Jag genomförde iallafall mitt livs första sådana här, (med lite mindre folk då) och det var kul: