FRED OCH KÄRLEK

Klockan är 03:31.

 

När man känner sig sådär sviken av sig själv. För att det visar sig att man inte alls var beredd på att vara kompis med honom som man hade trott och håller på att kära ner sig i honom ännu en gång bara för att han råkar vara lite gullig. När man känner sig dum för att man är så jävla fånig och okontrollerbar. När man ser och känner hur alla ens känslor bara växer sig starkare av dumma förhoppningar. Och när man inser att man har suttit och snackat med honom 6 timmar för mycket och har gått miste om en jävla massa pluggtid. Då, då känner man sig riktigt puckad och fuckad - på det negativa sättet alltså.

Varför skriver han ens till mig om han bara ska vara dryg?

 

 

Jag tycker det är bra att jag är kompis med honom nu, vi pratar mer än vi gjorde innan nu när alla obesvarade frågor är besvarade och den stela väggen av ovisshet är försvunnen. Det är enklare och det är kul. Men sen så är det den här jävla magkänslan som motsäger allt jag tänker. Det går bra nu, men det känns som att det kommer gå utför snart. Jättesnart.

Jag hatar att vakna förvirrad varje morgon utan att vara kapabel av att skilja mellan dröm och verklighet. För drömmarna är alltid bättre än vad verkligheten är.

"Jag pratar aldrig med någon om något"

När hans leende inte riktas enbart mot mig längre. När det är hans vänner som jag dansar med och inte han. När han inte klämmer min hand sådär hårt som han brukar när vi går igenom folkmassor. När han inte verkar bry sig när en annan kille försöker kyssa mig. När hans kyssar i ett svettigt, fullproppat rum känns iskalla. Det är ju ganska uppenbart att detta inte är något att lägga förhoppningar på. Nu har jag insett det för 938537 gången. Nu återstår det att se om jag kommer lyckas komma över honom. Vilket inte är så troligt eftersom jag aldrig lyckats innan.

Allt gick ju så bra. Jag var ju på god väg att komma över honom. Jag klarade ju av att ignorera honom, så som han ignorerat mig. Men sen så blev jag tvungen att svara på det där jävla meddelandet och sen så blev jag tvungen att svara på det där jävla smset.

Jag hatar dig aldrig. Fastän jag vill. För fastän du är den ondaste och elakaste människan i världen mot mig, är du den finaste jag vet. Det har du varit sedan fem månader tillbaka då jag höll dig i handen för första gången och du gick och betalade för min cider. För när du stod och trängdes där vid den fullsatta baren och kollade bak på mig med den blicken som du kan ge mig ibland, började mitt hjärta som gett upp allt hopp om kärlek, slå igen. Och så mindes jag den kvällen vi sågs för första gången, så himla tydligt. Hur du varit lite tillbakadragen och blyg när vi hälsat på varandra på parkeringsplatsen bland alla åttisjuor, halsades skumpa direkt ur flaskan fastän det var en vardag och klockan bara var sju. Och sen hur förvånad jag blivit över hur snygg du var när jag såg dig i ljus. Och hur blyg jag blivit för dig då, jag vågade inte ens föra en konversation med dig, du var för ju snygg för mig. Men jag smsade min bästa vän i smyg under middagen iallafall. "Det är en skitsnygg kille här" skrev jag, och hon tyckte jag skulle prata med dig, men jag vågade inte. Att du sedan, exakt ett halvår senare skulle stanna upp för att du såg mig och presentera mig för din bästa vän, hade jag aldrig kunnat tro. Och att jag skulle få känna hur du log mot mina läppar mitt under en kyss, hade jag aldrig ens vågat drömma om. Att du skulle hålla om mig hårt och bara andas ute i ett snöoväder. Men det hände, och du är därför den finaste jag vet, för att du varit magisk för mig, fastän du gör mer ont än gott i mig nu i efterhand.

 

Det här går ju rätt bra ändå. Vi har nu inte pratat på en vecka. Eller egentligen är det mer. Vi har inte haft en djup konversation på...flera månader. Vi har ju aldrig pratat på riktigt. Inte ens när vi träffats, för då har vi varit upptagna med att vingla runt på alkoholpåverkade ben och grovhångla mot olika väggar och högtalare lite emellanåt. Men nu är jag upptagen med mina förberedelser inför livet som kommer börja snart igen så jag klarar mig rätt fint.

 

Igår lutade sig J tröttsamt mot min axel och sa att hon hatar att han inte bara kan säga vad han vill. Jag klappade henne lite på huvudet och sa ännu en gång att killar är bajs, men att det är lika bra eftersom vi ändå inte har tid för dem. Vi smsade varandra låtar som beskrev hur vi kände och planerade in en dag för att skrika ut all ilska och förvirring. Bra grej.

Desto mer jag tänker på det desto argare blir jag. Är han kanske ond?
Han gav mig så himla många förhoppningar. Han kom bakifrån och viskade i mitt öra och jag trodde mitt hjärta skulle sprängas, för han stod så himla nära att jag kunde känna hur han andades. Han gav mig blickeN med stort N. Och vi pratade i 25 minuter och 48 sekunder i telefon, rekord ju. Och han sa att han hoppades att vi inte tar stundenten samma dag så han kan komma hem till mig på min mottagning. Och sen, innan jag somnade, skickade han ett godnatt-sms med både puss och hjärta kombinerat vilket aldrig hänt förut. Och han sa "vi ses imorrn".

Nu har jag isolerat mig från världen igenom att inte vara inloggad på fb eller msn så nu har det gått ungefär ett dygn sedan vi senast pratade. Jag saknar honom.
Hur ska jag klara av att dissa honom?

Jag är så dålig. Seriöst. Varför är jag så sämst ibland?

Det här var andra gången han dissade mig så jag bestämde att det var nog.
"fuck-off-and-die-i-deserve-so-much-better" attityd, check.
Reboundstrul för att hämnas slash bevisa att jag är oberörd, check.
Inte ringa, inte smsa eller visa tecken på besvikelse över dissen, check.

"Nu ska jag dissa och inte bli dissad mer" tänkte jag.

Men sen kom jag hem, såg att han var inloggad på msn och så loggar jag in för att jag vet att han kommer skriva. Så är jag back on track igen. Har förlåtit honom igen och visat att jag finns kvar även fast han dissar. Varför är jag så jävla enkel? Pinsamt ju.

Och nu sitter jag och är ledsen i ögat för att han inte skrev "vi hörs imorgon" som han brukar. Varför finns han och varför gör han mig så liten och obetydlig?

OCH VARFÖR HAR ALLA HANS NAMN?
Varför måste jag ständigt bli påmind om hans existens?

Kan man gilla någon jättemycket och sen börja gilla någon annan också vid sidan om?
Jag tror det. Eller det verkar så.

Eller så finns det en slags balans. För jag tänker ibland på att jag nog skulle klara mig bra ifall han skulle få för sig att rådissa mig och sluta höra av sig. Klart jag skulle bli ledsen, men efter två, kanske tre dagar skulle jag må fint igen. Skulle lyssna igenom en deppig spellista, misshandla hans existens verbalt framför mina vänner, skrika lite, hitta en rebound att flasha med, tröstäta lite glass, sen back to normal.

Jag har en liten söt pojke i klassen som jag tycker mycket om. För att han fyller ut det tomrum som egentligen borde fyllas ut av en annan. Även fast han världens mest omogna är han ändå den som ger mig den dagliga dos av komplimanger, blickar och fysisk kontakt jag behöver. Idag var han inte i skolan och jag saknade honom lite. Igår bar han mig in på toaletten, släkte, låste och bad om en puss. Jag skrattade bara åt honom men tyckte faktiskt att han var gullig. Fick lust att pussa honom på riktigt.

Varför kan inte han med stort H vara mer på? Han har blivit mer på än på sistonde men ändå. Till en annan level iallafall? Sluta vara så jävla svår herregud.

Jag frågade min mamma idag om hur det känns för henne att jag snart blir myndig.
Hon sa att det inte kändes så mycket eftersom jag redan lever som en myndig person.
Såg direkt på henne att hon ljög. Jag vet ju hur hon är, hon är en sån som kommer låsa in sig på toaletten på min studentdag och gråta över hur snabbt tiden har flugit förbi.
Jag blir så emotionell ibland när jag ser på min mamma. Hon är så gammal men ändå så ung. Men hon är faktiskt inte tillräckligt gammal och mogen för att kunna ha en vuxen dotter, än. Hon är ibland så omogen och naiv att jag blir irriterad och vi bråkar så ofta om så små och onödiga saker, men hon är ändå världens bästa. Vi har en ganska konstig relation faktiskt. Hon är inte så som mammor "borde" vara. Hon är väldigt överbeskyddande och strikt, men sen är hon även ofta som en vän. Vi är så himla lika.
Jag kommer ihåg när jag fick min första mens. Hur glad hon blev och hur hon kom hem med en ny Peak-hoodie (det var då dom var inne, faktiskt) och ett litet kort som hon hade skrivit i. "Grattis till din första mens min stora flicka" hade hon skrivit. Det var inte så märkvärdigt då, det var bara konstigt eftersom ingen av mina vänner fick presenter när de fick mens. Men nu i efterhand är det så gulligt att jag blir varm inombords.

Mamma, mamma, mamma. Min fina mami!