morgonbekymmer.
Jag tycker det är bra att jag är kompis med honom nu, vi pratar mer än vi gjorde innan nu när alla obesvarade frågor är besvarade och den stela väggen av ovisshet är försvunnen. Det är enklare och det är kul. Men sen så är det den här jävla magkänslan som motsäger allt jag tänker. Det går bra nu, men det känns som att det kommer gå utför snart. Jättesnart.
Kommentarer
Trackback
