Men det finns en gräns på hur länge man kan gå. För efter ett tag tänker man för mycket. Man börjar förstå hur jävla obetydlig man egentligen är. Hur liten man är jämfört med himlen. Hur ingenting av det som betyder så mycket betyder någonting sen om hundra år. Det blev nog fel där i meningsbyggnaden men alltså att inget betyder någonting