and I always said that this love was fucking right
Det här med att komma över människor är ett konstigt fenomen enligt mig. För ett halvår sedan var jag dödligt förälskad i en pojke jag trodde jag aldrig någonsin skulle klara av att släppa. För i mina ögon var han allt en person skulle vara för att vara perfekt. Jag skrev långa texter oss honom och om oss, för jag var så nerkärad i tanken av att det skulle vara vi. Men det blev aldrig vi, inte ens nästan. Och nu läser jag igenom gamla texter och blir paff över hur mycket jag förändrats känslomässigt under dessa 6 månader som gått.
Från februari:
Han klämmer på min hand när vi går igenom folkmassan. Jag tittar på hans nacke och ler. Tänk att en människa kan vara så fin, från alla vinklar. Basen dunkar så att hela golvet och kroppen skakar, det är som små stötar som for genom kroppen från fötterna och upp. Eller så kanske det bara är jag som pirrar av all överflödig kärlek. Vi stannar upp och hälsar på hans vänner, jag ler artigt och försöker se snygg ut så att han ska känna sig stolt över mig. En av dem drar mig intill sig och viskar "Fånga honom, du måste" och jag skrattar lyckligt över att ännu en av hans vänner verkar ha godkänt mig. Vi dansar oss inåt, mot dansgolvets mitt som slutdestination, och vi rör oss i takt med det höga dunkandet som överröstar sångtexten. Mina fingrar snuddar vid hans fingrar och de minimala berörningarna gör mig mer nervös och pirrig än vad någon kyss gjort mig någonsin tidigare. Han tittar på mig och hans blåa ögon ler i det bländande ljuset. Han är så rätt. Vi är så rätt.
Han klämmer på min hand när vi går igenom folkmassan. Jag tittar på hans nacke och ler. Tänk att en människa kan vara så fin, från alla vinklar. Basen dunkar så att hela golvet och kroppen skakar, det är som små stötar som for genom kroppen från fötterna och upp. Eller så kanske det bara är jag som pirrar av all överflödig kärlek. Vi stannar upp och hälsar på hans vänner, jag ler artigt och försöker se snygg ut så att han ska känna sig stolt över mig. En av dem drar mig intill sig och viskar "Fånga honom, du måste" och jag skrattar lyckligt över att ännu en av hans vänner verkar ha godkänt mig. Vi dansar oss inåt, mot dansgolvets mitt som slutdestination, och vi rör oss i takt med det höga dunkandet som överröstar sångtexten. Mina fingrar snuddar vid hans fingrar och de minimala berörningarna gör mig mer nervös och pirrig än vad någon kyss gjort mig någonsin tidigare. Han tittar på mig och hans blåa ögon ler i det bländande ljuset. Han är så rätt. Vi är så rätt.
Kommentarer
Trackback
