FRED OCH KÄRLEK

Omegle.com är fan ett underskattat nöje såhär framåt kvällen. Har pratat med Mikael, 18 år, Finland i typ en timme nu. Han vet inte vad han vill göra efter gymnasiet. Han kan prata lite svenska. Han har ingen flickvän. Han spelar ishockey och fotboll och lyssnar på allt från Elvis till Rolling Stones till Deep Purple. Han har varit i Stockholm 3 gånger. Hej hej.

Jag tänker ofta tillbaka på gamla minnen som jag placerat långt bak i en romantisk dimma och tänker att ALLT var bättre förr. Framförallt saknar jag spänningen av att göra saker för första gången. Resa utan föräldrar för första gången, kyssa någon man gillar för första gången, lyssna på en bra artist för första gången, träffa en människa för första gången. Man kommer alltid till en punkt då det inte alls är första gången, utan tredje, fjärde, femte, eller hundrade gången. Och då blir allt plötsligt så mycket mindre spännande. 

Jag har tänkt, funderat, fått panik och ångestatacker, tänkt ännu mer, blivit galen. Men nu vet jag äntligen vad jag vill göra med mitt liv. 
Jag vill bo på en vingård i Italien. Dricka vin till frukost, åka till Rom över dagarna och bjuda över hela grannskapet på middag med pasta på kvällarna. Bo med min rika italienska man och små barn som ropar "mama mia" när de vill tillkalla min uppmärksamhet. Slippa snö och tidiga mornar i Sverige. Åh.

Haha. Ingen skriver här längre. Kul!

Japp, på lördag är det alltså dags att gå ut och fira ännu en 18-åring. Jag har faktiskt bara vart ute två gånger sedan jag fyllde 18 i augusti...fy skäms. L har till och med varit ute mer än mig och hon fyllde idag... Köpt cigaretter har jag inte gjort heller för den delen. Inte ens 2,25or. MEN jag har skrivit under en lapp som man behövde målsmans tillstånd på. Det kändes najs. Men lite läskigt också, är man målsman över sig själv nu eller?

Det här är så himla bra jag dör. Och det finaste är att min pappa kollar på den här videon typ fem gånger om dagen för att låten inte finns på spotify ännu.

Jag har kommit fram till en rätt så jobbig slutsats. Jag är mobbad i min klass.
Som nu. Jag sitter ensam vid ett bord, bakom mig sitter mina klasskamrater och pluggar tillsammans och skrattar. Gud så hemskt detta låter. Men saken är den att jag bryr mig inte. Jag har två personer i klassen som jag kan vara med jämt men de är inte här just nu. Och jag klarar verkligen inte av att vara med någon annan. Jag har inte svårt att umgås, det är inte det. Det är dom. De är så långt ifrån min värld man kan komma. Till exemel har jag blivit bjuden till två klasskompisars event, en 18årsfest! Kul! Det är bara det att... Det är 27 inbjudna. Varav alla går i klassen. Festen är slut klockan....23.00.
Jag sänger inte att det är fel, jag säger bara att när jag fyllde 18 bjöd jag typ 100 pers och hade lokalfest som var slut klockan tre. Jag förstår inte och jag undrar verkligen om de har något liv? Och jag tvivlar starkt på det.

(Ni vet att jag älskar er ändå<333)

Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte brukar ha dåliga dagar. Brukar för det mesta kunna ta motgångar lugnt och sansat. Men fan inte de senaste dagarna och FAN inte idag. Kom hem klockan halv 8, genomblöt och halvt gråtfärdig. Varför? Därför.

Har dock fått i mig lite mat, tagit en skållhet dusch och andats några gånger. Börjar med andra ord känna mig som en människa igen. Detta är bra. Imorgon är det fredag. Det är också bra. Det går bra nu.

klicka här

Ni vet det här som händer ibland, när man klockan fem går ut genom skolans entré, trött och hungrig efter en lång dag, och utanför står ens kompis som tagit körkort samma dag och väntar med bilen? Så har man galen roadtrip och kör fel överallt och åker till Max och äter hamburgare och plockar upp folk på vägen hem och lyssnar på hög musik?

I ett uttråkat ögonblick på en gymnasieskola någonstans i Sverige skapades idag en blogg.